Under julledigheten har denna sköna klänning växt fram under mina fingrar. Den är virkad i ett ullgarn som heter Karisma. Mönstret kommer från boken Väldigt virkat av Erica Laurell. Så här i vintermörkret är det extra skönt att ha ett virkprojekt igång.

Klänningen gav jag till min slimmade mor. Då blev hon glad! Kanske gör jag en åt mig också. Det är bra avkoppling mellan studier och träning.

Jag har kommit fram till att Sverige har dåligt inflytande på mig, att jag kanske håller på att bli en slacker. Jag ska utveckla. När jag kom hem från Tyskland hade jag drillats i den speciella form av tysk disciplin som råder på arbetsmarknaden där. Jag fick lära mig att lämna in mina arbetskläder på kemtvätt, stryka mina skjortor och se respektabel ut. En kollega som kom i en svart T-Shirt fick en tillsägelse. ”Men det är ju bara en svart T-Shirt”, försvarade hon sig. ”Det är just det som är problemet”, menade chefen, vars auktoritet inte fick ifrågasättas. Jag fick lära mig att inte sitta med benen i kors, för att visa respekt för kunden, att alltid säga Sie, vara artig och trevlig.

Det enkla budskapet var: Rätta in dig i ledet, eller bered dig på problem. Man fattar ganska snabbt.

I Sverige fungerar det omvänt. Här finns också ett visst mått av ”rätta in dig i ledet” på arbetsmarknaden, bara att det är underförstått och mer subtilt. Reglerna är osynliga. Ingen säger åt dig hur du ska göra. Du ska bara förstå. Och har du förstått fel, så är det tysta rummet med chefen som gäller. Och när du blir kallad dit förstår du INGENTING.

I Tyskland får du en rejäl utskällning direkt,  i värsta fall framför en kund eller kollega. Offentliga kränkningar är något helt normalt. Barnen får lära sig det i skolan den hårda vägen, och den disciplinära stilen följer med ut i arbetslivet. När jag och en kollega en dag var på väg tillbaka från soprummet fick vi en tillsägelse för att vi gick för långsamt, trots att det inte fanns en enda kund i närheten, än mindre en brådskande arbetsuppgift. Det är nämligen fult att släpa benen efter sig och ge bilden av att man vilar på jobbet! I Sverige ses det snarare som bra om du och dina kollegor kan vila lite på jobbet. Då blir ni glada och slappar när chefen inte ser. I Tyskland är dina kollegor angivare, inte vänner!

Fikaraster är något som inte hör hemma på jobbet i Tyskland. Fika på jobbet? När man är på jobbet ska man jobba. När man är ledig är man ledig. Punkt. Och skulle det av en händelse vara så lugnt att man kan ta en kaffe och en macka, så ska dessa förtäras så snabbt det bara går. Fika är nämligen inget för människor med driv! Det ser bara dåligt ut, och du kan räkna med att chefen alltid håller ett öga på dig. I Sverige fikar man med chefen. I Sverige fikar man en timme på förmiddagen mellan två lektioner och en halvtimme innan arbetslagsmötet mellan fyra och fem. Det stående samtalsämnet är ”hur mycket man har att göra”. I Tyskland GÖR DU. Ganz einfach.

När du går på lunch i Tyskland ska du inte bli förvånad om chefen klockar dig och kollar om du är tillbaka på minuten. Drar du över två minuter, som jag råkade göra en gång, blir chefen inte glad. Helst ska du inte heller ha attityden ”äntligen lunch”, utan så snabbt som möjligt komma tillbaka till arbetet. Lunch är ingen social verksamhet. Det är en möjlighet att gå ifrån arbetet. Om en kollega äter lunch samtidigt som du är det mest jobbigt. I Sverige är lunchen en ”get together” där alla kikar i varandras lunchlådor och frågar ”vad har du med dig för gott”, så alla känner pressen att ha något presentabelt i lådan. I Tyskland ska du inte lägga dig i. Du ska ha DISTANS.

Så har jag blivit en slacker?

Slutsats: Människan behöver ramar och regler, speciellt unga människor, men även vuxna. I Tyskland älskar man disciplin och regler. Jag älskar också disciplin och regler. I Sverige är det fult med disciplin och regler. Det är okej att komma försent till jobbet och att mobilen ringer på din upplärning första veckan. Det är okej att komma försent till din egen lektion, till och med till var och varannan lektion (speciellt på morgonen, för vem kan förvänta sig att någon ska orka komma i tid då?) samt avsluta dem efter halva tiden för att gå privatärenden. I skolan, där jag praktiserar, och på universitetet, där jag studerar, verkar man få komma och gå som man vill. Det gäller både lärare och elever. På universitetet har bara en lärare klagat på sen ankomst (han var tysk…) och i övrigt så är det slackerattityd på hela bunten. För att överleva på universitetet, i synnerhet på lärarprogrammet, måste du spela slacker för att överleva. Om du kommer i tid och Gud förbude HAR LÄST, kan du räkna med att ligga dåligt till hos kravallgänget, också sedda som de coola, riktiga studenterna. Det är alltså inte de som läser, som är ”de riktiga studenterna”, utan de som festar mest. Själv är du en plugghäst och får skit för att du ”sitter här och läser igen”. Slackerattityd means survival.

Jag upprätthöll min standard i början av utbildningen. Sedan har jag hållit den standard som krävs. Man skannar fältet och anpassar sig. Det gör mig till en slacker i mina egna ögon, för jag vet att jag kan mer, att jag skulle kunna skriva mer stringent och akademiskt om det förväntades av mig. Men det gör det inte. Ingen förväntar sig något särskilt av en lärarstudent. Och vad förväntar jag mig av mig själv? Mer såklart. Men ibland är det svårt att hitta motivationen. Självklart skulle man kunna statuera exempel genom att upprätthålla sin egen standard, men frågan är till vilket pris man gör det. Om priset är en knuff i trappan för att man ”står i vägen”, så kanske det är för högt?

Det är lätt att bry sig för mycket vad andra gör. Men jag bryr mig inte så värst mycket längre. Till slut blir man dessutom hemmablind och smälter in i acceptansen. Man kan helt enkelt inte bry sig alltför mycket. Man måste spara på energin. Jag kan i slutändan bara påverka mig själv och göra mitt bästa. Men inte till vilket pris som helst.

Ska jag utfärda slackervarning på mig själv? Nej, jag tror att jag klarar mig. Jag underkänner däremot attityden i den svenska skolan och på universitetet. Jag undrar hur det är i Tyskland. I Frankrike åker man ut med huvudet före så fort man misslyckas på en tenta. I Sverige hittar man alltid något sätt att få igenom även den mest odrägliga slackern man kan hitta.

K-O på Sverige och slackerattityden. Jag saknar Tyskland, disciplinen, kraven… suck…

Tänk om man i alla fall hade en gnutta framtidstro, som 40-talisterna hade (?). Tänk om man verkligen trodde att Reinfeldt brydde sig åtminstone lite grand om ens liv, och inte i sina mörka stunder på allvar trodde att han skulle gasa ihjäl en om han hade chansen. Tänk om det i alla fall var så att man kunde lita på att han läser Camilla Läckberg och i ivrigt samtal recenserar henne med Jan Björklund som, tro det eller ej, också läser Camilla Läckberg! Men än värre är att folk faktiskt köper budskapet ”jag är som du, alltså kan du lita på mig”. Ugga ugga. ”Reinfeldt tycker om korv” sade en vän saligt till mig. Jaha, svarade jag. Vem gör inte det?

Korv = igenkänning = like! Det är som om det har blivit FÖR enkelt. Det är en klapp på huvudet. Vi tar ner samtalat till din nivå, så att du förstår. Alla förstår korv. Därför får Reinfeldt en kasse med korv på bästa sändningstid och vips blir han Mr Folklig med hela svenska folket. Nej, det är inte missunsamhet. Det är misstänksamhet. Jag vägrar liknöjdhet, trötthet. Vågorna som slår in mot min strand. Du är ändå bara ung och okunnig och KVINNA, så var tyst. Det är lika bra att sluta bry dig. Gör någon glad, klä dig fint och le. Ingen lyssnar ändå på dig. Det är ju dig de vill åt. Det är ju sådana som du som moderater äter till frukost med ett skratt. HA!

Framtidsdystopier gör mig dyster. Det är väl det som är meningen med dystopier till skillnad från utopier. Egentligen borde det ju finnas en massa mening med dessa unga, vitala ungdjur vars utveckling har pausats i något fruktlöst arbetsmarknadsprogram. Egentligen borde det ju finnas en massa mening med mitt förlorade liv, om jag nu bara kunde hitta det. Kanske ska jag fråga någon i min förlorade generation? Har du sett mitt liv? Har du sett ditt liv? Ser du en framtid? Vi skulle kunna prata lite, kanske komma fram till något. Men vi kommer nog hålla det för oss själva. För vem bryr sig om den förlorade generationen? Den är ju så att säga redan förlorad. Förtidspensionerad. Förbrukad innan den ens hann komma ut i arbetslivet.

På ett nästan chockartat vis mottog jag idag min senaste fundering kring livets mening, denna gång i förhållande till arbetslivet. I brist på annat så skulle ju ett ungt liv i alla fall ha mening på arbetsmarknaden. Tänk så mycket som investerats i mitt liv, både känslomässigt och ekonomiskt. Alla band, vänskap och familjeband. Skolpengen, barnbidrag, studiebidrag. Livet ur detta mycket upplyftande marknadsperspektiv är en investering som ska ge avkastning. Jag tror att mitt liv kan ge mycket avkastning. Jag är sällan sjuk, jobbar hårt och så vidare. Att låta livet gå förlorat vore ju totalt meningslöst. Att låta en hel generation gå förlorad vore ju minst sagt katastrofalt…

(Kanske finns livet i slutet av den röda tråden som jag tappade?)

Bara sex stolar var uppställda i Norrköpings arbetareförenings lokal på Brunnegatan när tekniska nämnden inbjöd till dialog om den planerade pocketparken i Haga. Vi var fem från området som nappat på inbjudan. Eller nappat? När informationsbladet om pocketparken damp ner i brevlådan (hos mor och far) kändes det som om allt redan var bestämt, kalkylerat och utmätt. Den lilla gräsplätten där Breda vägen möter Rågången ska göras till ett ”smycke” i parkglesa (?) Haga. Problemet är bara att den lilla plätten ligger tätt inpå villorna, så nära att denna nya samlingsplats inte skulle kunna bli annat än påträngande. Vacker? Ja, säkerligen. Men vore det inte onödigt?

Kommunen och tekniska nämnden har pengar för både investering och drift. Forskning säger att människor inte bör ha längre än 300 meter till en park och gärna närhet till parker av olika karaktärer. Tekniska nämnden såg en brist på detta i Haga. Pocketpark är ett begrepp för en liten park; en minipark. Den lilla plätten med sina ståtliga oxlar utanför mammas och pappas hus ska bli årets investeringsobjekt för ett antal hundratusen (800) och med ökad driftkostnad som ett brev på posten. Men medborgerlig reaktion och aktion från framför allt min mor och närmsta grannar kanske får tekniska nämnden att ompröva sin planerade investering. Därför slog vi oss ner på fem stolar för att övertyga politikerna om var i Haga det borde investeras.

Våra argument mot den planerade pocketparken var bland annat den stora kostnaden för investering och den ökade driftkostnaden på cirka 10 000. Det finns förfallna parker i Haga som skulle ha större nytta av dessa pengar. Tunnelparken rustades upp för några år sedan, men har förfallit lika fort. Pulkabacken vid Sandbyhov med den fattiga lekparken kunde också behöva en makeover. Varför ta en grönplätt och skapa en helt ny park när driften för befintliga parker inte fungerar? Det finns inget tvivel om att pocketparken skulle bli ett vackert ”smycke”, men hur länge skulle skönheten bestå? Och platsen? En vägkorsning. Vem vill slå sig ner där? Som experter på Haga gav vi flera exempel på bättre platser för en pocketpark samt var det behöver rustas upp.

Uppdrag ”rädda den lilla gröna plätten från ödet att bli pocketpark” var i full gång. Alla medel var tillåtna. Den tidigare ganska betydelselösa plätten som bara fanns där började nu gå under namnet ”den gröna oasen”. I sitt befintliga tillstånd utnyttjades den till allt möjlig; förtäring av glass och spontanlekar som att gå på lina! Hellre flera argument än bra. Förskönandet inrymde dock inte det faktum att döda mördarsniglar har sin grav mitt på plätten och att hundägare brukar traska över plätten med sina kissnödiga hundar. Men det är en annan historia! Inte att förglömma är heller gruslådan som stått där i minst tio år, gruslådan med alla hundbajspåsar. Mitt i oasen.

Åh, kommunpolitik. Klagomål. Mitt hjärta sjunger av lycka. Jag springer på den gröna oasen och kramar oxlarna som fått sina ringar i takt med min uppväxt i Haga. Jag är på väg hem med en pizza, släntrar nynnande över plätten… Allt är som det alltid har varit.

Bakom mig satt en ung moderat med vattenkammat hår utan att säga någonting. Nej, för det är vi som kan Haga. Grannen, vars barn jag brukar vakta, visade flygbilder från området. Jag pekade på dolda grönområden bland villorna. Vi argumenterade frejdigt och snällt, guidade politikerna genom Hagas skrymslen och vrår. Tekniska nämnden var förstående, lyssnade fint. Inget var bestämt. Förslaget ”was put on hold”. Vi hade vunnit mark med alla argument vi kunde komma på, centrala argument som små. Medborgare som tycker till kommer inte oförberedda. Var ska ni ställa gruslådan??? Politikerna skrattade. Finns det en gruslåda där? Det var min isbrytare mot slutet av mötet. Men jag menar faktiskt allvar. Låt plätten vara!

(Och gruslådan…)

”Läs mer i måndagens NT”. Det vet i tusan om jag vågar.

Stjärnan, den är blå. Det finns väl inget vackrare än så?

Därför har inte bloggen blivit uppdaterad på ett tag. Men en liten uppdatering om den senaste månadens händelser är trots allt på sin plats.

Det blev en release av boken till slut. Supergulliga Anna har bloggat om kvällen som blev väldigt lyckad. Inför kvällen hade Kultursidan recenserat boken åt mig. Några dagar senare blev jag intervjuad av Folkbladet som också recenserade boken. Det var en fin recension! Jag var i upplösningstillstånd den dagen och darrade som ett asplöv på universitetet. Även om recensionen var bra, så hoppade nerverna runt som om de inte förstod att jag inte var dödsfara längre! Jag kände i det läget att det inte kommer att bli någon stabil kändis av mig, mer en Bruno K Öijer i en stuga någonstans. Det räcker med detta ”moment of fame”.

På Kulturnatten ”hjälpte jag till” (minglade med vin…) på Antikvariatet, som jag har kommissionsavtal med, och sålde ett antal böcker och blev reciterad av en överförfriskad dam runt midnatt. Allt som allt har det alltså varit en mycket märklig, känslostormande, men bra tid.

Det blev diktläsning till slut…

Anna var så klart där med kameran.

Tack till alla som har engagerat sig i min bok de senaste veckorna! Nu kommer jag att gå under jord och skriva nästa.

Nu tänker jag för första gången i år dra ner på tempot. Jag hade tänkt att öka takten, men dygnet har ju bara 24 timmar och det kan ju vara skönt att andas lite också. Bara så ni vet!

Mitt i uppmärksamheten kring Inte klar med dagen var det ju även bokmässa och jag måste ju erkänna att undertecknad kände sig ganska nöjd med den uppmärksamhet som tysk litteratur fick, för att inte tala om tysk kultur över huvud taget. De äger ut oss… I dagarna var det Bundesvision Song Contest i Tyskland och herremingud så bra vissa tyska band är! Om detta och mycket mer har jag lust att skriva, men nu blir det en sak i taget.

Jag ska inte bråka med tiden. Vi ska vara vänner.

Ibland, i svaga stunder, tänker jag att universitetet kanske inte alls var för mig, ja, inte att jag skulle vara för dum eller så, utan snarare för mottaglig. När jag började förra hösten läste jag passionerat. Jag läste om. Jag förde loggbok. Jag slets sönder av allting som började vridas och vändas inom mig. Det gjorde ont! Vad hade jag fattat av livet innan? Inte mycket. Jag kände till formerna, hur saker och ting borde skapas och skrivas. Jag kunde proppa in en massa information och spara den där till morgondagen, eftersom mitt närminne alltid varit mig behjälpligt. Men rördes jag? Nej, jag tror inte det. Fanns det något innehåll som jag kände grep tag i mig med örnklor och ruskade om mitt hjärta så det blödde i mitt bröst? Nej. Var jag glad? Ja. Innehållsmässigt tom och glad. Till och med lidandet kändes meningsfullt! Jag kände mig som Någon, som Jag. Det var skönt. Det fanns ett sammanhang och jag ingick i det. Jag passade in. Universitetet däremot har gjort mig rotlös. Det kanske kallas utveckling. Det kanske är en kognitiv konflikt. Men jag börjar mer och mer tänka att det är kognitiva skador! Låt såren läka istället för att öppna upp dem för att FÖRKLARA. Jag vill inte veta längre.  Inga fler teorier! Komplementära ska de vara också, så man måste vända och vrida riktigt ordentligt på problem av olika slag. Jag vill att det ska vara enkelt. Men kanske måste det vara svårt först? Innan det åter blir enkelt? Goethe?

När jag lägger vuxenvärldens bitar på de platser där jag tror att de hör hemma (oftast fel har jag märkt), har jag allvarligt funderat på alla dessa tankar som alla hunnit tänka före mig och hur jag ska komma ikapp. Gud, vad stressande! Här kommer jag och försöker bli en del av något som ni byggt upp och redan är experter på. Det går ju inte över en natt, även om jag gärna skulle vilja vakna upp en dag, psykiskt integrerad med kunskap så det stod härliga till. När jag känner mig ung och okunnig kan jag trots allt känna tröst i insikten att jag inte förstår. Det är ju inte alla som har den insikten, alltså att de förstår att de inte förstår! När jag känner mig gnällig över att det inte finns någon väg tillbaka känner jag tröst i tanken att jag förstår att jag är förvirrad. När jag läste den kommande veckans citat i kalendern kände jag mig nästan okej med allting! Sydney J. Harris: När jag hör någon sucka ”livet är hårt”, är jag alltid frestad att säga ”jämfört med vad”?

Det blir en liten mini-release av min bok (ja, jag försöker tona ner detta lite). Kanske är det lite väl kaxigt att bjuda in till release av sin egenutgivna, lilla tunna diktsamling, men nu hade denna inbjudan aldrig kommit till stånd om jag inte haft en kulturproducent till faster som bland annat jobbar med Marcus Birro. Jag har redan min agent som ni förstår.

Dörren står öppen efter 17.00 och ända fram till 21.00. Klockan 18.00 kommer jag att säga några ord. Filar på ett storslaget tal…

Jag har stått i köket hela dagen idag och kommer att stå i köket halva dagen imorgon (för sedan är det match!). De som dyker upp får alltså något att äta som jag har lagat och det vill man ju inte missa! Jag har köpt marschaller som ska lysa fint i det begynnande höstmörkret. Mys!

Kom efter jobbet, in i värmen och mingla med mig. Det finns inte så mycket mer att säga. Eller jo. Men det tar vi då, onsdag den 14 alltså…

Min senaste diktsamling Inte klar med dagen är tillägnad honom eftersom han så gärna ville läsa den. Min verklighets- baserade novell berättar om detta.